"Alltså, jag kan inte andas eller äta i mina byxor.
Jag blir kanske skitsmal, och syns jag på tv också
så blir jag kanske kändis också. Det är allt man
vill som Tiffany i Hipp Hipp sade, man vill
vara KÄND OCH SMAL.

KÄÄÄÄND OCH SMAAAAL.

Jävla byxor..."

Mamma: Haha, vad gör du?
Carolina: Vadå?
Mamma: Vad vinkar du för?
Carolina: Vadå?
Mamma: Du vinkade till henne på tv:n…?
Carolina: Är du dum? Det gjorde jag inte. Sluta! 

Ärligt talat så vinkade jag nyss till en kvinna på tv:n men jag vill helst inte erkänna det. Tittar på Sommar med Ernst och där stod en söt liten tant i en dörröppning, hon log stort och vinkade till alla tittarna med en ostkaka i sin famn och jag var så inne i programmet och i behov av socialt etablerade varelser (utöver min mamma och min hund), så jag lyfte automatiskt handen och vinkade tillbaka. I behov av sällskap? Ja...

På tal om sällskap finns en ”jobbig” sak. Där finns en människa som jag önskar var här nu. Med sitt stora, fina leende och sina fina ögon. Det jobbiga är att jag och mitt hjärta är lite väl försiktiga. Hjärtat varnar mig, men resten av mig vill bara skrika. Resten av mig vill ligga och lyssna på gitarrmusik och en söt sångröst. När ska man våga säga det till denna fina människan…?

Var hemma i stan häromdagen för att hämta en del saker jag glömt ta med mig ut till västkusten. I min posthög låg ett stort paket (vi pratar storleken som man brukar känna avund när grannarna får men inte jag). Kommer ni ihåg tävlingen jag deltog i för någon månad sen? Man kunde i alla fall vinna en resa till Costa Rica och fotografera för Chiquita. Jag vann inte, men mejlet jag fick förra veckan var visst på riktigt, för här står jag och håller i en splitterny Canon PowerShot SX200 IS inklusive ett stort minneskort som Patrik på Chiquita har skickat till mig. Hur underbart snällt är inte det? Tydligen gillar dom min blogg och mina foton där borta på företaget, och det tackar jag verkligen för. TACK CHIQUITA (och tack Canon) ♥ ♥ ♥

Nu ska det fotas hej vilt under tennisveckan i Båstad som drar igång på söndag (jo, jag vet att den redan börjat, men jag pratar om herrarnas turnering). Jag ska jobba där för femte året irad, och det ska bli så sjukt skoj!


(Ska lägga upp bilderna här, men det finns ingen chans i världen att mitt bredband skulle klara av det med denna täckningen. Hela datorn hade typ dött...)

Carolina: Hur ska man göra för att sluta käka godis?
Johan: Kräng som fan en hel vecka.
Carolina: What?
Johan: Seriöst. Sen vill du aldrig käka godis igen.
Carolina: Har du testat det själv?
Johan: Absolut, det funkade. Jag mådde skitilla.

paus

Johan: Fast alltså, jag käkade godis nästa dag ändå. Jääävla sockerkick liksom...


Seriöst, världen (alla utom Johan). Finns det någon anti-godis-metod som fungerar? Jag testade Johans metod en gång. Det fungerade i fyra månader för min del. Jag krängde ett Marabouchoklad med typ havssalt på (WTF) och sen ville jag typ kräkas varje gång jag gick förbi godishyllan på Ica. Men felet är att käkar jag det chokladet en gång till så kommer jag seriöst och kräkas, och det är det värsta som finns, så nu sitter jag här och käkar godis... I morgon är det slut på godis, om jag så ska bakbinda mina händer (och stoppa in raggsockar i käften). Ska återuppta löpningen igen och då kan jag inte kränga godis. Kanske...